Tonåren

”Så många fina historier vi har tagit del av under dom här träffarna vi haft i Enacom-gruppen. Visst har jag känt igen mig i en del, men ofta har jag ändå känt ett styng av av­undsjuka. Min graviditet hade en del övrigt att önska och spädbarnsåret satte verkligen vår familjs krafter på prov. Strider hade vi många under förskoletiden och det var inte mycket bättre i mellanstadiet. Men när det gäller mina barns tonår så är det ännu så länge ingen som slår oss. Då fick vi belöningen för allt slit!

Hur många gånger har man inte hört historier om hemska tonåringar som i pubertets­hor­monernas spår skapat ett elände för sina föräldrar. Jag vill här väcka tanken, att konse­kvenserna av undfallenhet i föräldraskapet kanske först visar sig när barnen blivit halv­vuxna och har kraft att agera ut. Tendenserna fanns där långt tidigare, men föräldrarnas starkare ar­mar höll fortfarande ihop allt.

Hos oss har våra barns tonår, trots alla olyckskorpars förväntningar, för familjens del blivit de allra bästa. Så roligt vi har haft! Tänk er en vacker yngling som sträcker ut sig i nästan vuxen storlek. Musklerna har bör­jat formeras och rösten grovnat. Bara att få en kram av en sådan figur ger mig rys­ningar. Nästa stund sitter man försjunken i soffan och får motta mogna funderingar om livet eller förhoppningar om kommande stordåd. Vad går upp emot att få ta uppleva förtro­enden gällande den senaste kärleken. Eller att komma hem från jobbet en onsdagskväll och finna att det står mat på bordet som inte bara är ätlig utan också är trevligt upplagd. Så har de senaste tre åren sett ut hemma hos oss!

Jag har funderat mycket på hur man skall upprätta regler och se till att de hålls. Hur skall man få respekt för sin person och hur etableras en anda av att hjälpsamhet? För oss började kampen för dessa enkla ideal väldigt tidigt. Vi tänkte att det gällde att komma så långt som möjligt medan vi som föräldrar fortfarande hade kvar vår auktoritet. Vi tänkte sällan i termer av bestraffning, men vi snuddade ofta vid ordet konsekvenser. När vi var som bäst, handlade det om belöningar. Vi var övertygade om att det måste finnas gemensamma arbetsuppgifter som är självklara, men som man också kan slippa undan när man gjort något utöver det vanliga. Vi måste som föräldrar ha kvar eftertrak­tade hand­­lingar, händelser och ting, som vi kan använda som belöning och bevis för upp­skatt­ning. Allt får inte redan vara utdelat. Om vi någon gång var tvungna att verkli­gen utdela ett straff, fick vi inte försätta våra barn i en situation som innebar att de blev kränk­ta eller upplevde vanmakt. Vårt verktyg blev att dela straffet med den drab­bade. Det var lätt gjort med vår större uthållighet och vidare perspektiv – och vi bibehöll re­spek­ten hos dem vi ville bli respekterade av.

“Leve tonårstiden – det är då det roliga börjar på allvar!”

Tonåringen – en nästan vuxen

Berättelsen här ovan, fick oss alla i gruppen att känna att det bästa sparades till sist. Så ovän­tat mot allt det vi tidigare hört om tonåringarnas beteende. Det är en sak att läsa något sådant i en psyklogibok. Det är något annat att ta del av det från en arbetskamrat som själv upplevt det.

Kanske skall vi se tonårstiden just som en summering av allt det vi tidigare diskuterat. Vi bör­jade med graviditeten utan tanke på att den skulle ha något att göra med vad vi senare upp-levde som tonårsföräldrar. Nu känns det rätt naturligt att de av oss som får möjlighet att välja tidpunkt att bära fram ett barn, också har de bästa förutsättningarna att hantera de påfrest­ning­ar som sedan blir en del av vardagen. Har vi med oss rimliga förväntningar på spädbarnsåret kommer vi att bli mindre självkritiska när vi inte upplever det underbara varje dag. Vi kom­mer att möta rutinerna utan att själva känna oss lika åsidosatta och uppoffrande. Om tonår­ing­en minns hur vi lät honom själv avgöra vem han var – har inte han rimligen mycket mindre aggressioner att leva ut? Den son som inte drevs längre än hans egen motivation accep­terade – har inte hans krafter att göra något förståndigt vuxit lika mycket som hans kropp?