Spädbarnsåret

”Jag har alltid uppfattat mig som en rätt logisk och strukturerad person. Det är något jag ofta också får höra av andra. Det betyder att det här med att bli förälder var något jag pla­nerat länge och när jag blev gravid var det vid en tidpunkt när jag kände mig mogen för det. Det låter som om det saknades en man i sammanhanget, men det gjorde det naturligtvis inte. Vi var överens om allt väsentligt, men jag skriver om mina egna reaktioner för att jag vill berätta vad som sedan hände med just mig. Det hör till saken att jag också kan vara en rätt osäker person, i synnerhet om jag ställs inför något nytt och oprövat. Som t.ex. att bli med barn för första gången!

En morgon i april visste jag att jag var gravid. Det behövdes inga tester för att den saken skul­le stå klar för mig. Jag förstår nu att det var min kropp som signalerade. Den skulle inte nöja sig med det. Snart hade den tagit över. Fortsättningsvis försattes jag i en helt ny och trygg för­vissning om vad som förestod. Jag skulle föda ett barn och jag skulle bli mamma. Den osä­kerhet jag i vanliga fall kunde känna för det okontrollerbara var borta. Jag gick på som en ma­skin, med den fasta övertygelsen att det skulle gå bra och att jag tids nog skulle veta precis vad som krävdes av mig. Jag såg nyligen filmen om Björn Borg. Där kände jag igen mig, även om hans match mot Mc Enroe väl inte hade mycket gemensamt med den förlossning jag gick ige­nom. Tydligen var Björn Borg då en i många avseenden orolig själ, där tankarna och känslorna drog iväg åt alla olika håll. Det fanns nog en hel del ilska också. Tränaren Lennart Bergelin hade dock lärt Borg, att han skulle samla ihop all den kraft och energi som han i van­liga fall la i ett utagerande beteende. När han hade detta under kontroll skulle han släppa ut det i sina slag ute på centercourten. Som han sedan slog! Jag kände mig precis så, när jag kör­des in på för­lossningssalen. Alla känslor, all energi och all frustration samlades i ett beslut – att föda mitt barn. Själv tycker jag att jag i detta ögonblick visade mig minst lika kapabel som någon Björn Borg.

Detta var graviditeten och förlossningen. Väl hemma igen med ett spädbarn i kärran, övergav mig en del av den nya tryggheten. Det räckte tydligen inte med amningshormonerna för att hål­­la kvar den underbara beslutsamheten. Återigen blev det yttre faktorer som ofta spelade huvudrollen när det gällde att skapa en ombonad tillvaro. Lyckligtvis fanns min man där, lik­som samhällets olika stödresurser.

Jag har sparat den klänning jag använde under den senare delen av min graviditet. Från början var det bara för att ha den när det återigen var aktuellt med graviditet. Vad jag inte väntat mig, var att den också kunde fylla en annan roll. I orostiden, räckte det med att jag satte mig med den röda sammetsklänningen i handen. När jag rörde dess släta yta fylldes jag på nytt av sam­ma trygghet och beslutsamhet. Det var en härlig känsla. ”

Tryggheten och graviditeten

Det är klart att efter en sådan här historia så var samtalsämnet i vår grupp rätt givet under den första träffen. Ingen annan kände fullt ut igen sig i vår arbetskamrats historia, men alla kände att det varit en gudagåva hon fått uppleva. Var alla däremot kunde dela, var hur starkt behovet av trygghet hade blivit i samma stund som barnet hade börjat röra sig inom oss.

Ingen har väl missat vad som händer i Sollefteå? Här har landstinget beslutat att lägga ner kom­mu­nens enda BB-avdelning och hänvisat de blivande mammorna till kliniken i Sundsvall eller Härnösand, en nätt resa på nio respektive tolv mil. Talar vi om trygghet under gravidi­te­ten i allmänhet, så är det inget emot vad som krävs inför just förlossningen. Under ett antal timmar kommer så mycket att avgöras. Att inte ens veta om man kommer att bli omhän­der­tagen alls, är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Redan har en kvinna fått föda i bil på väg söderut från Sollefteå. Hon sa i en kommentar att det varit förnedrande.

Vi kommer att diskutera föräldraskapets olika skeenden här framöver. Vi låter denna diskus­sion om tryggheten bilda det inledande kapitlet, för att vi tror att detta behov går igen i alla livets skeden och kanske allra mest när det startar upp (och när det går mot sitt slut). Vi i vår grupp, har visserligen släktingar och vänner, men vi är också barn av vår tid. Våra levnads­vill­kor går inte längre att jämföra med de som gällde för tidigare generatio­ner. Om man då förlitade sig på sina närmaste, så lever vi nu i en tid där släkten står för visst stöd, men det är i vårt välfärdssamhälle som huvuddelen av omsorgen utövas. Vi vill slå vakt om det som byggts upp, och se mindre av social nedrustning, Vi är många som är allt för beroende av den­na för att låta det ske.