Skolålder

”I vår familj har det mestadels varit så att jag har tagit det största ansvaret för barnen. Vi har en flicka och en pojke. Hon är äldst och lite storasysteraktig i hela sitt uppträdande. Det har ofta betytt att hon varit självgående med små krav på oss föräldrar vad det gäller uppbackning, såväl hemma som i skolan eller fritiden. Vi trodde ett tag att det var så att ha barn. Vår pojke har dock haft större behov av vår närvaro, i alla fall var det så när han var mindre. Vårt engagemang har dock givit utdelning och särskilt under fjärde året så gick det bra för honom. Enligt lärarna tillhörde han dem som låg bäst till när det gäll­de skolarbetet. Han och jag satt regelmässigt varje kväll och tragglade. Det kändes na­tur­ligt för mig, eftersom jag av egen erfarenhet visste hur betydelsefullt det var att få en riktig skolunderbyggnad om man vill sikta lite högre längre fram.

Pappan har tagit större ansvar för vår pojkes fritid. Då har det mest handlat om is­hockey. Min man har själv spelat och dessutom varit tämligen framgångsrik. Det inne­bar att han kunde ge vår grabb ett litet försprång framför de andra ungarna, något som var betydelsefullt när kraven ökade och konkurrensen hårdnade. Till slut handlade det ändå om vad vår pojke själv var beredd att satsa. Redan för 11-åringar var det träning flera gånger i veck­an, något jag ifrågasatte. I det avseendet gick det inte att prata med min man. Hans för­hållningsätt var enkelt: Vill man bli något inom idrotten måste man satsa hårt. En dag fick pappan åka ensam till träningen, för pojken hade fått nog. Jag var inte nådig i min kritik och min make hade inte mycket att säga till sitt försvar. Inte då i alla fall. Det skulle komma en termin senare, när något liknande inträffade i skolarbetet. Under ett utvecklingssamtal fick vi höra att vår son backat rejält och visade tydliga tecken på skoltrötthet. I förtroende hade vår han vänt sig till sin lärare och berättat att jag drev på honom för hårt där hemma. Det blev sannerligen en tankeställare. Lyckligt­vis pekade inte min man finger åt mig, utan vi kunde båda sätta oss ner och fundera på vad vi skul­le hitta på. För att göra en lång historia kort, så satte vi oss ner med grabben och frågade om hur han ville göra. En termin senare har han övergett hockeyn och är ak­tiv i fältbio­logerna istället. Här finns inget krav på tre träningar i veckan men väl möj­lighet att ut­öka sitt engagemang i takt med att intresset ökar. I skolan ligger han stabilt i mitten och är själv nöjd med det. Efter hand har även jag blivit det. Jag ser likafullt po­sitivt på hans framtid. Vill han sen en gång satsa på en högskolekarriär så finns det än många tillfällen att göra det. Nu är det viktigaste att han tycker att det är roligt att lära sig nytt.”

Låt barnen utvecklas i sin egen takt

Det finns mycket erfarenhet som säger att det är fel att barn måste bestämma vilken idrotts­gren de skall satsa på. Kroppar och intressen utvecklas olikmässigt och därför går det inte att bestämma framtidsutsikterna redan i tidiga år. Trots denna kunskap, så ser vi motsatsen til­lämpas inom större delen av idrottsrörelsen. De krafter som verkar i motsatt riktning tyck vara allt för starka. Vi har efter diskussioner enats om att det inte är lönt att för våra familjer att idag sätta oss över denna trend. För våra barns del verkar det slaget vara förlorat och vi backar ur. Vi hjälper istället våra ungar att hitta sysselsättning på fritiden som inte omedelbart utsät­ter dem för hårda prestationskrav. I flera fall har det varit väldigt lyckat, i andra fall har bar­nen själva bestämt att de verkligen vill satsa. Då har det fått bli så. Det viktigaste är att de inte tvingas förverkliga ideal som vi vuxna satt upp för dem.

När det gäller skolan tror vi fortfarande att det finns mer hopp även för våra barn. Alla kan komma vidare till gymnasiet och betygen har ingen dramatisk betydelse på den nivån. Det är först på den eftergymnasiala nivån som detta slår igenom. Det är många år dit för våra ungar och mycket hinner hända. Än så länge finns det också vuxenutbildning och möjlighet att arbeta upp sina betyg i efterhand. Sammantaget drar vi slutsatsen att våra barn kan ta det lugnt i skolan. Inte lugnare än att de hela tiden tar vara på de grundläggande kunskaperna, men inte så forcerat att de slutar se det roliga i att utvecklas med undervisningens hjälp.